saknar patrik. egentligen är det ganska sjukt, jag träffade juh honom senast idag. men jag saknar han endå. inte lite heller. tror han har somnat, han svarar i alla fall inte på sms, och skrev nått innan om att lägga sig. är ganska trött jag med, men tycker inte om att sova ensam, uuh. förr tyckte jag det var bara skönt att få vara för sig själv lite då och då, bara vara hemma och slappa. men nu trivs jag inte alls ensam, får panikkänslor och vet inte vart jag ska ta vägen. vet inte varför faktist. kanske saknar jag patrik, vännerna och familjen så mycket när jag är ensam. kanske rädd att bli lämnad av dem jag älskar, vem vet. är ganska obehagligt i alla fall.. att aldrig riktigt kunna slappna av när man är ensam. man bara ligger och tänker på vad alla andra gör, och hur bra dem kanske har det utan mig. kanske låter galet, men jag har det verkligen sjukt svårt med att vara ensam. så fäst är jag vid mina vänner, min familj och min pojkvän. söker ständigt den där kontakten; svar på sms, telefonsamtal, träffas, prata, känna mig behövd. troligen därför våran telefonräkning var skyhög den här månaden, jag har ringt hur mycket som helst till patrik. det blir bara så, utan att jag rår för det. får jag inget svar när jag skrivit flera sms känner jag mig ensam och måste ringa, bara för att inte känna mig utanför och lämnad. it's sick, i know, men vad ska jag göra åt det?